~

Samtidigt som jag älskar lidandet, så vill jag inget annat än att slippa det. Jag vet precis hur det funkar i det sjuka, det är säkert, jag kontrollerar själv hur det ska sluta. Men samtidigt skrämmer det livet mig, att inte låta någon finnas där, att inte ta hjälp när jag faller djupare än jag planerat, att inte kunna sluta sakada mig, att inte få uppehåll i smärtan, allt det där.
Men det friska livet skrämmer mig mer, där har jag så mycket att förlora. Jag hatar alla jag älskar, dom har så lätt att såra mig, att styra mig, mitt liv läggs i deras händer.
Samtidigt som jag är livrädd för att bli sårad, så längtar jag nästan till nästa gång jag blir otroligt sårad, för då har jag en ursäkt att fly till det sjuka, om så även bara ett litet tag.
När jag går i mörkret kan jag ibland hoppas på att någon ska hoppa på mig och våldta mig eller misshandla mig, så jag skulle få det jag förtjänar, bli skadad fysiskt, precis så som det känns på insidan, då jag längre inte gör det mot mig själv.
Men det är så lockande, att bara på lätta lite på det, släppa lite på det enorma trycket som har sönder mig från insidan. Men jag vet, att en liten skada bara en gång inte skulle hjälpa tillräckligt. Och om jag fortsätter lätta på trycket så skulle jag fastna. Men jag vill inte se dom besvikna blickarna från dom jag älskar, se i deras ögon att jag sårat dom.

Jag vill bara fly, från allt. Aldrig tillåta mig att älska någon igen, inte släppa in någon, bara försvinna. Då kan ingen annan än jag såra mig och jag kan inte såra någon jag älskar.
 Jag kan, bokstavligt talat, känna hur det brister i mitt bröst, verkligen slits isär. Men det är en känsla som ingen ser, och ingen verkar förstå. Det är ett vanligt uttryck, "brister i bröstet, jag slits sönder", men ändå verkar ingen riktigt ta det ordagrant.
Den där känslan när det bränner i hela bröstet, det smakar blod i munnen, pulsen går upp och varje hjärtslag känns ett steg närmre till döden, känns som extrem kramp i hela kroppen så man spänner sig, hela kroppen skakar i ett tappert försök att hålla ihop och att kämpa emot smärtan, och dom iskalla ilningana som skjuts in i bröstet fast att det redan känns som att någon hällt glöd över hela bröstet, den enorma tyngden över bröstet så du knappt orkar andas. Den känslan, när man slits sönder från insidan.

Jag kämpar verkligen, allt jag kan. Men jag vet inte längre vad jag kämpar för, och när man inte längre vet vad man kämpar för, hur lång tid tar det då innan man ger upp?

Det känns som att jag står ensam genom det här, trots att det finns dom som försöker hålla mig om ryggen. Jag är ensam i ett liv, bland folk som säger att dom älskar mig, alltid ensam i mitt huvud. Hur ska dom kunna älska mig, när inte ens jag vet vem jag är?
Jag är för krävande, behöver alltid mer bekräftelse, men jag kan aldrig ta åt mig. Jag hatar mig själv, så innerligt. Jag beundrar dom för att dom står ut med mig. Jag blir äcklad av mig. Jag avundas personer i min närhet, för när jag blir för mycket så kan dom bara gå, ta en paus, säga upp kontakten, och jag förstår varför dom gör det. Men jag kan inte fly mig själv, jag är fast, utan pauser.
Jag är full av känslor, konstant, skrikandes i mitt huvud, brinnande i mitt bröst. Ångest, lycka, hat, ilska, oro, rädsla, allt samtidigt. Men ändå finns den där känslan av tomhet där, hela tiden, varje sekund. Jag kan inte tänka mig att känna ännu mer, det är redan för mycket, men ändå är det så tomt. Jag är tom. Jag är ingen. Jag är ivägen. Jag är aldrig tillräckligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0