lifeisabiglie

Smärtan som ständigt följer mig
är min andra hälft men ändå vet jag att den vill mig ont
och jag vill att den försvinner

Den gör mig svag, sårbar, synbar
Jag blir läslig för hela världen
Smärtan blottas med mig och jag är ingen
Den förkrossar mig, förstör mig
Allt inom mig känns dött
Inget där inuti är längre jag.

Förstår ni då när jag säger att jag inte längre är den jag en gång varit..?

Ångesten har mig åter i sitt grepp
och har det med trumf på hand

Alla minnen från förr kan han gräva fram,
ett efter ett, och visa för mina rödgråtna ögon
Då är själen min ännu ett steg ner i gropen,
som jag inte kan gräva mig upp ur igen.

Jag drömde om att rakbladen skulle döda,
krossa och begrava ångesten för gott.
Rakbladen gav ångesten för varje drag
 och den växte inom mig

Tills inget kvar fanns att skära i
och ångesten hade fångat in mig i ett hörn

Jag tappade rakbladen på golvet,
och blodet droppade

Känslan av frihet, glömska, andrum kom aldrig
som den gjorde förr när smärtan skar in
i handlederna, i benen, överallt

Den kom aldrig

Kvar blev jag med blod, smärta

Och en ångest redo att krossa mig

När man får en sån jävla ångest att man inte har någon annanstans att vända sig, så finns du där.
Fast att du märker mig för livet, på ställen där alla kommer att se, så kan jag inte sluta röra vid dig.
Jag kommer ständigt till platser eller situationer där endast du kan rädda mig.
Du har tvingat mig in på en väg jag inte kan komma ifrån, du våldtar mitt sinne. Men enda tar jag dig med mig på den långa vägen vi har att gå...